Ush...”här kommer alla känslorna på en och samma gång”

Jag har börjat tänka, alltså inte tänka som i ”ohh! Jag kan tänka” utan som så att jag har börjat tänka på vad hela den här operationen innebär...

Jag har aldrig tänkt att jag är annorlunda, handikappad eller att det finns saker som jag inte kan göra, även fast jag har skolios. Det har aldrig gått upp för mig att jag ... hur ska jag formulera mig ... ibland måste strunta i min ”stolthet” och be om hjälp för att jag inte kan göra olika saker. Att jag har skolios har mer sporrat mig till att försöka ”bevisa” att jag kan göra allt ändå.

Som mamma skrev tidigare kunde jag inte göra en bakåtkullebytta på idrotten, det är inte det ända som jag inte kan göra. Det andra är saker som rygglyft och liknande som är ganska uppenbara som jag inte heller kan göra. Dessutom så kan jag inte springa långa sträckor utan att vila efter ca. hundra m. men det visste jag innan jag fick reda på att jag har skolios, skoliosen var mer en förklaring till något som jag redan visste om.

Det jag vill komma till är något som hände för bara någon dag sen. Jag har inte skrivit det tidigare men jag bor på landet och vi värmer upp vårt hus med ved (det är mycket billigare än med el, så...). Och jag skulle hämta ved, så jag gick till veden fyllde vedkärran, och började gå mot huset. Då gjorde ont i ryggen, men jag brydde mig inte och gick med den tunga kärran till huset. Men när jag kom fram vek sig knäna. Jag sjönk bara ihop och började gråta, mer än vad jag kommer ihåg att jag gjort på flera år.

Det var som om alla känslor (känslor som jag har inbillat mig att jag inte har haft) över skoliosen och operationen kom fram alla på en och samma gång. Som om alla mina ”murar” bara föll...

Det var då jag tänkte, tänkte på vad som faktiskt kommer att hända, vad jag kommer att gå igenom vad det kommer att innebära, vilken inverkan det kommer att ha på mitt liv inom de närmaste åren.


Nu känns saker och ting bättre och jag vet att jag har folk som kommer att stötta mig genom hela den här processen. Men tankarna finns ändå alltid och gnager i bakhuvudet...